Madicken

I det stora, röda huset nere vid ån, där bor Madicken. Där bor också mamma och pappa och lillasyster Elisabet och en svart pudel, som heter Sasso, och en kattunge, som heter Gosan. Och så Alva. Madicken och Elisabet bor i barnkammaren, Alva bor i jungfrukammaren, Sasso i en korg i farstun och Gosan framför köksspisen. Mamma bor i hela huset nästan, och det gör pappa också, utom när han är på tidningen och skriver, så att folk i stan ska få någonting att läsa.

Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten, kallade hon sig själv Madicken. Och fastän hon nu är stor, heter hon fortfarande så. Det är bara, när hon har ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Elisabet får heta Lisabet och behöver sällan förmaningar. Men Madicken har så många befängda infall och tänker sig aldrig för...förrän efteråt. Då ångrar hon sig och är så ledsen. Hon vill så gärna vara snäll och lydig, därför är det synd att det ibland inte vill lyckas. ”Den ungen får sina infall lika fort som en gris blinkar!”, säger Linus-Ida, och det är sant. Linus-Ida kommer om fredagarna och tvättar och skurar.

Lisabet hittar inte på fullt så mycket. Hon nöjer sig med att pilla in en ärta i näsan och andra liknande sysselsättningar. Junibackens Pims, det är Lisabet, det. I alla fall kallas hon så av farbror Nilsson. Hon följer Madicken i vått och torrt, och därför får hon också uppleva de mest oväntade saker. ”Du är inte klok”, säger Lisabet, en gång när Madicken lurade upp henne på vedbodtaket.

Abbe Nilsson bor i huset bredvid och för honom bultar Madickens stora, lilla hjärta. Hon vill ge honom allt i världen. Han hittar på mycket galenskaper, som t.ex. den gången han lurade Madicken till brygghuset där det spökade.

Visst slutar äventyren ibland med hjärnskakning. Men nog har Madicken och Lisabet en lycklig barndom i Junibacken, nog är det roligt att bo i det stora, röda huset nere vid ån.

Skriven av Astrid Lindgren

"Kan herrskapssocialisten ta Jesu järnväg till himmelen? Jo, åtminstone på Junibacken. Där samsas herrskapssocialister, lusungar och mindre bemedlade grannar med varandra. Och så Linus-Ida med sången om Jesu järnväg.

En del av tjusningen med Astrid Lindgren är väl att hon lyckas ge utrymme åt olikheter och ytterligheter. Och att hon på så sätt inte förenklar världen alltför mycket. Barn har rätt till nyanser! Det finns faktiskt olika sätt att leva livet på. Och livet, det är något som både Madicken och farbror Nilsson känner i sig. Jag hoppas att ni också gör det!"

Johan Fagerudd, regissör